Igår eftermiddag blev jag inringd om att jobba 7-15:30 i Läckeby idag, så det är där jag har spenderat min dag.

En annan som jobbade idag har ett vikariat på 75% & hon har innan haft det vikariatet som jag har nu. Sammanlagt har hon jobbat i Läckeby i cirka ett år & sa till mig idag att hon fått besked om att från den 15 oktober ska hon återgå till det vikariatet som jag har.. Hennes vikariat skulle gå till en som inte ens varit i Läckeby innan, för hon låg bäst till på Las-listan...

Detta betyder ju givetvis att jag blir utan=(
Fy fan rent ut sagt, jag pallar inte med att studsa omkring på olika ställen som en annan jävla jojo!! Det är så fruktansvärt psykiskt krävande & knäckande att aldrig veta vart man ska vara, när man ska jobba eller någonting..jag orkar inte länge till med den skiten..& nu kommer det ju bara bli sånt hela tiden när jag inte ens har min lilla halvtid som bas!!

Man blir så ledsen & nedstämd.
Här går man till jobbet med ett leende på läpparna varje gång & möter vårdtagarna med hela sitt hjärta..bygger upp kontakter med dels vårdtagare, personal & även anhöriga. De får förtroende för en & uttalar flera gånger att man är så omtyckt & duktig & sen helt plötsligt ska någon annan okänd komma & börja om allt från början!! Stackars de gamla människorna säger jag bara. Rättvisa i Las-listor i alla ära, men det får väl ändå vara någon måtta & vårdtagarnas önskemål känns oerhört viktiga tycker jag!
Det var mycket bättre innan Bemanningen kom tycker jag, då hade man sina egna vikarier att ringa in & kunde själv bestämma vilka man ville ha.

Min plan har ju varit att hanka mig kvar månad för månad på mitt vikariat för att sedan kunna få ett med högre procent..men när man tänker på las-listorna, känns allt väldigt lång borta, det är så många som går före..